Jordbruket är i ekonomisk kris. Thomas Snellman säger sig veta varför och har en lösning. Men den kan bli omöjlig att genomföra.
Thomas Snellman växte upp på en gård i Karby, Pedersöre, som näst yngst av nio barn. Han tog över gården men insåg att de splittrade åkrarna skulle bli ett problem för driften. Det löste sig vid nyskiftet 1982 då han började flytten.
– Jag stod på ett jaktpass i skogen som fanns just här då. Här ville jag bygga upp ett nytt jordbruk.
Han kom överens med markägaren och snart sågade Snellman upp 1 200 stockar i en såg som han tagit över. År 1985 flyttade han in med fru och barn.
– Huset var inte färdigt men det gick att bo här. Vi fick andra pojken då. Ett par år senare stod fähuset klart.
På den tiden var Snellman mjölkbonde. Han flyttade hit från hemgården en knapp kilometer bort och en av bröderna tog över den.
Men det blir mycket att driva en mjölkgård samtidigt som man anlägger ett helt nytt jordbruk och bygger upp familjen.
– Jag blev utbränd i slutet på 1990-talet och gjorde mig av med mjölkkorna. Det var en form av nedväxling. Då visste jag inte hur det skulle gå ihop ekonomiskt.
Då hade Snellman varit ekobonde ett bra tag. Det beslutet tog han redan 1990, som en av de första i trakten.
– Det var det bästa jag någonsin gjort.
Mjölkgården var inte särskilt stor med sina tolv till fjorton mjölkande kor.
– Jag såg aldrig behov av att förstora.
Nu har han i stället fjorton till arton dikor och föder upp kalvar. Då de är sex månader förmedlas de vidare. Snellman, 63 år, är kanske inte en traditionell bonde.
– Min historia är brokig. Jag har jobbat som ekogranskare, projektkoordinator, lärare, bokförare, tolk, reseledare och avbytare. Men det egna jord- och skogsbruket har varit min huvudsakliga inkomst hela tiden.
Jobbet som granskare av ekogårdar var särskilt viktigt i många år.
– De kontaktade mig och frågade. Det var tur. Det gav ekonomisk trygghet då jag hade slutat med mjölkkorna.
Snellman talar bland annat franska. Hans tidiga engagemang i ekoodling tog honom ut i världen, även som föreläsare.
– Där fick jag stöd för de tankar jag hade om jordbruket. I Stockholm träffade jag en amerikan, Joel Salatin, som beskrivits som världens bäste bonde. Vi kan säga att våra tankar sammanföll. Han beskrev den stereotypiska unga bonden som ofta börjar med att förnya maskinparken. Men är det verkligen klokt?, frågar sig Snellman.
– Det belastar ekonomin otroligt länge.
Även för Snellman blev starten kostsam. Hans mål var att investeringslånen skulle vara borta vid 60.
– Först i fjol fick jag bort det sista banklånet. Nu har jag bara nyskifteslånet kvar. Men jag har placerat mitt ackumulerade överskott. Om jag använder det skulle jag kunna bli helt skuldfri till sommaren så att jag kunde gå i pension. Men jag har inte tänkt sluta; det skulle inte göra livet bättre.
Snellman grundade rekoringen 2013 där varor förmedlas mellan producenter och konsumenter. I dag är rörelsen global och omsätter 200 miljoner euro. Det här är inget som Snellman tjänar pengar på, förutom de sporadiska föreläsningarna han kan få betalt för.
– Men oftast betalar arrangörerna bara resor och boende.
Snellman sticker ut på många sätt. År 2019 ställde han upp i EU-parlamentsvalet för De Gröna, som normalt inte attraherar jordbrukare. Och senast har han skrivit om den egna gårdens ekonomi på Facebook. Det gjorde han som motvikt till rapporterna om krisen i jordbruket.
Snellman lyfter upp sina egna siffror. Han fick 17,10 mark per kilo för en slaktkropp 1982.
– Det är mer än vad jag får i dag. Så det är alldeles klart att bönderna får för dåligt betalt.
Men han berättar också om den rekordhöga timlönen. Gården omsätter kring 60 000 euro per år och Snellman behöver kring 30 000 euro oskattat för att klara sig.
– Det får jag in. Min lönsamhetskvot är bra. I beräkningen för 2022 får jag en timersättning på 40 euro och det är mycket bra. Efter att ha slutat med mjölkkorna behöver jag inte jobba ihjäl mig heller. Jag gläder mig särskilt över att den modell jag företräder med lågt beroende av fossila drivmedel visar sig vara lönsam.
Hur är det möjligt?
– Jag har extremt utvecklad betesdrift. Korna går fritt och betar i fem månader. Foder behövs bara för sju månader och djuren klarar sig bra på bara gräs. Eller tycker du de ser lidande ut?
– Jag har inte köpt kraftfoder det här seklet och inte konstgödsel sedan 1990. Jag har en liten, bränslesnål traktor och köper tjänster från vårt andelslag då större maskiner behövs.
Han har också nytta av ekodriften som ger honom 13 euro mer i timmen.
Snellman förstorade själv en del under 1980- och 90-talet och förfogar sedan 25 år tillbaka över 23 egna hektar och 9 arrenderade. Men han är försiktig med stora inköp och har till exempel bara köpt två traktorer på 42 år.
Snellmans lösning för ett lönsamt jordbruk är att vara återhållsam med investeringar och kringtjänster som ”mjölkar bönderna på alla pengar”.
Siffror från USA visar att jordbrukarna blir fattiga, och övriga aktörer kring jordbruket drar in de stora pengarna, hela 98 procent, säger han.
– Likadant är det i Finland. De som blir rika är multinationella livsmedelsföretag, kemikalieindustrin och gödsel- och maskinindustrin.
Och de här stöder du knappt. Menar du att du har lösningen?
– Ja. Jag har inte ändrat mitt upplägg alls i år. Ändå går det bättre än nånsin förr, samtidigt som andra är i kris. Om alla gjorde som jag skulle vi inte ha någon kris. Men samtidigt vet jag att min lösning inte kan genomföras.
Varför inte?
– Det finns för många utomstående krafter som nyttjar jordbruket som sitt guldägg.