För drygt åtta år sedan startade den första Reko-ringen i Österbotten, i Finland och i övriga världen.
Den 6 juni 2013 träffades producenter och konsumenter för första gången på en mötesplats i Jakobstad där konsumenter kunde köpa producenternas varor utan mellanliggande handel och transporter. Thomas Snellmans vision om rejäl konsumtion, i dag välkänt som Reko, där konsumenterna köper färska och lokalt producerade råvaror utan mellanhänder hade förvandlats till konkreta handlingar där både konsumenten och producenten har nytta och glädje av direkthandeln.
Det är inte bara den lokala handeln som är värdefull. Ett lika stort värde har de återkommande mötena människor emellan på lokal nivå, förtroendet som byggs upp, vänskap som föds och önskemål från konsumenter som får producenter att utvidga sitt odlande och sitt sortiment – att satsa på sin modernäring.
Idén till Reko hade Thomas Snellman fått i Frankrike som gäst hos Jacques Meyer, lantbruksutbildningsrektor med god insikt i det franska AMAP systemet, ett direktförsäljningssystem där konsumenterna köper direkt av producenterna via ingångna avtal på årsbasis.
En starrbevuxen våtmark med lekande grodor och häckande trana ingår i betesmarken.
Thomas tog idén med sig hem till Karby i Pedersöre och anpassade den till våra förhållanden med gott flankstöd av företagsrådgivaren och matexperten Jonas Harald, som tråcklade direktförsäljningsidén genom den byråkratiska djungeln utan att hitta något hinder för den.
Rekos föregångare, torghandeln, var utdöende samtidigt som allt fler konsumenter ville ha tillgång till lokala produkter. Det fanns bara fördelar med den rejäla konsumtionen, med direkthandeln mellan konsument och producent. Den var och är kostnadsfri och sköts lokalt av Reko-ringar på Facebook, en plattform som i praktiken är en förutsättning för Reko-ringarna där producenter och konsumenter möts och kommer överens om handeln.
Dessutom skyddades namnet Reko i handelsregistret i god tid för att undvika kommersiella kupper, något som visade sig vara klokt gjort eftersom Reko har varit utsatt för ekonomiska kapningsförsök.
Från Jakobstad spred sig Reko snabbt till andra orter i landet och ynglade sedan av sig i de andra nordiska länderna för att fortsätta ut i stora världen, ofta med Thomas Snellman som inbjuden gästföreläsare när Reko skulle lanseras på nya orter och i nya länder. I dag finns 600 Reko-ringar i 15 olika länder och har tillsammans två miljoner medlemmar. Vilken framgångssaga på gräsrotsnivå i vår tid som i mycket styrs av centraliserad storhandel.
Framgångssagan finns nu samlad i en välgjord skrift ”Reko, rejäl konsumtion sedan 2013”. Skriften är utgiven av Thomas Snellman under Sonja Finholms goda redaktörskap och med tilltalande bilder av Eva-Stina Kjellman. Skriften har getts ut i tre olika upplagor: på svenska, finska och engelska. Skriften på 86 sidor är mycket läsvärd och den förverkligade idén liksom upphovsmannen är värda en rungande applåd.
I fjol möttes Thomas och jag för första gången, i Karby en augustidag med solvärme i luften och mängder med humlor, blomflugor, fjärilar och skalbaggar surrande på den blomsteräng som Thomas anlagt på sin ekogård i Karby. Som biolog ville jag se inte bara den insektrika blomsterängen utan hela ekogården där biffdjuren går ute året om och sköter det mesta av provianteringen själva: på vallodlingarna med sina grödor, i skyddande skogspartier som korna söker sig till under ovädersdagar och unders vinterns snöyror, på torrängarna med spelande gräshoppor under högsommaren och i den starrbevuxna våtmarken i slutet av sommaren då bromsarna har svärmat färdigt och alla grodungar sökt sig upp på torra land.
Storspov, tofsvipa och rödbena trivs med de betande djuren, ävenså starar och lärkor.
Medan vi vandrade omkring på biffkornas betesland gladdes jag över alla videbuskage, sälgar och jolster – en nära släkting till sälgen – som kantade diken, vallar och gräsbevuxna traktorstigar. För det mesta röjs allt sådan bort från konventionella odlingsmarker. Här på ekogården får de bilda gröna korridorer för insekter och småfåglar samtidigt som de ger lä åt korna under blåsiga dagar. Under våren blommar de gröna korridorerna rikligt och lockar till sig mängder med insekter: humlor, blomflugor, dagfjärilar, skalbaggar och nattfjärilar. Jolstret är den sista av de här vide- eller salixarterna att blomma, när kvistarna börjar grönska under senvåren och försommaren.
Vårens långt utdragna salixblomning skapar ett rikt insektliv med många pollinerare på ekogården, där odlaren inte stör de ekologiska sambanden med konstgödsel och bekämpningsmedel utan samarbetar med naturen och understödjer den biologiska mångfalden.
En handfull starar höll till med biffdjuren på en av vallodlingarna. Starar hör intimt samman med kor på bete och det visade sig att en stor starflock sällskapat med korna under ett par-tre veckor tidigare under sommaren. Thomas visade en filmsnutt på de sorlande stararna tagna med mobiltelefonen och jag konstaterade samtidigt att starholkar antagligen skulle locka till sig häckande starar på ekogården. Jo, holkar var nog påtänkta men tiden hade inte räckt till för det ännu.
Vi satte upp holkar på lador och i skogsbrynen och fick bland annat sju starpar att häcka.
Buskskvättan satt och sjöng i kanten av vallen där korna gick på bete.
Inbiten holkoman som jag är sedan barndomen lovade jag snickra ett tiotal starholkar och lite till för de andra fåglarna i samma veva. Inalles hängde vi upp ett sextiotal holkar innan våren kom, för mesar och flugsnappare, för trädkrypare och pärluggla, för knipa och tornfalk – och förstås för vårens starar som stortrivdes med biffkorna och strax flyttade in i sju av starholkarna. Det blev med andra ord en rekordstart för de häckande stararna på ekogården. Och det gladde oss båda, liksom alla andra fåglar som häckade i de andra holkarna lämpligt utspridda i terrängen.
Våtmarken som finns som en naturlig del i den mångformiga betesmarken bubblade på våren av vanliga grodans och åkergrodans parningsbestyr. Våtmarken hyser också häckande trana, skogssnäppa, enkelbeckasin och kricka – med många morkullor och trastar som närmaste grannar i de lövrika blandskogarna intill. I ett blandskogsparti hade två talltitor slagit sig ner. Där högg talltitorna ut två bohålor i en murken björkstam och födde upp två ungkullar under våren och sommaren. Och det är uppseendeväckande med tanke på hur sällsynt talltitan i dag är i de moderna ekonomiskogarna.
Fåglarna, eller bristen på fåglar, berättar mycket om hur landskapet mår. Det är klokt att iaktta fåglarna för de säger så mycket om hur väl eller hur dåligt människan förvaltar den jord och den skog hon äger under sin tid på jorden. Under mina besök på ekogården i Karby har de många fåglarna – och det rika insektlivet – visat att människan gott och väl kan bruka och förvalta jord och skog för sin bärgning utan att föröda insektlivet och fågelbeståndet, utan att hota den biologiska mångfalden.
Ett mycket minnesvärt besök på Thomas Snellmans ekogård gjorde jag i början av juni månad, då många av korna redan kalvat. När vi gick bort till korna såg vi att en ny kalv hade fötts på förmiddagen och redan var på benen. Junidagen var solig och varm och över betesmarken hördes lärksång i alla vädersträck. Flocken med kor och kalvar var samlad och hade förstås sällskap av tjuren som var far till alla nyfödda kalvar.
Det var inte bara lärkorna som sjöng över den idylliska scenen. På den del av vallodlingen som biffdjuren ännu inte betat höll ett par storspovar med veckogamla ungar till, likaså tofsvipor och två par rödbenor med dunklädda ungar. Som pricken över i:et satt en buskskvätta och sjöng i kanten av vallen. De är lätt räknade de sjungande buskskvättor som jag observerat i odlingslandskapet under 2000-talet. Men här sjöng buskskvättan sin knastrigt kvittrande sång med inslag av härmljud som skvättan lånat av andra fåglar. Nog föder ekogården både sin brukare och sina fåglar.
HANS HÄSTBACKA
VASABLADET.FI