Destia planerar ett stenbrott i en av de lugnare delarna av Kimitoön. Naturligtvis behövs sten för byggnation, vägunderhåll och många andra ändamål. Men stenmaterial bör inte användas vårdslöst bara för att det finns berggrund på varje halvö och i varje sänka i Finland. Berggrunden är inte en förnybar resurs. Den har funnits där i 2,5 miljarder år. Hög ålder garanterar inte i sig en värdig behandling, vilket vi har sett på andra områden i samhället.
Krossning av berg kräver tillstånd. Tillståndet beviljas av kommunens miljövårdsmyndighet, i Kimitoön av miljö- och bygglovsnämnden. Miljösekreteraren bereder ärendet för nämnden. Till skillnad från andra kommunala beslut kan denna nämnd inte fatta beslut på politiska grunder, på ett lekfullt sätt sagt ”till dej och till mej”-modellen. Nämndens beslut måste grunda sig på lag och förordning, det finns inget spelrum.
Ett tillstånd måste beviljas om verksamheten inte orsakar någon skada på hälsa eller miljö. Detta kan säkerställas genom tillståndsvillkor: begränsningar av buller, damm, utsläpp till vatten etc. Generellt sett är tillståndsvillkoren strikta och tillämpningen av dem skulle kanske kunna skärpas eller omorganiseras, t.ex. så att bullermätningar inte görs under lunchraster, vilket har hävdats vara fallet. Det skulle vara lätt att göra en livepresentation av mätningen för att visa den faktiska händelsen.
I den hållbara utvecklingens namn kan tillståndsvillkoren drivas i en mycket strikt riktning genom krav på bästa tillgängliga teknik, vilket när det gäller stenbrott till exempel skulle kunna innebära elektriska krossar och fordon eller åtminstone hybridfordon. Dessa krav skulle påverka projektets ekonomiska bärkraft, kanske till och med så mycket att hela projektet inte skullepåbörjas. Vilket enligt min mening skulle vara en bra sak i fallet med Galtarby stenbrott på Kimitoön. Med tanke på den lilla positiva ekonomiska inverkan som projektet uppskattas få på Kimitoön (uppskattningsvis ett transportföretag kommer att anställas, viss inkomst för hamnen) och å andra sidan en stor negativ inverkan på naturen, klimatet, människors välbefinnande, rekreation och känsla av trygghet – även säkerhet – när tunga fordon kör, i värsta fall, genom det idylliska gamla samhället Dalsbruk.
Det senare – trivsel, rekreation och säkerhet – verkar vara något fredlöst, trots att det är just de vardagliga saker (och därför kanske för självklara och inte värda att uppmärksamma?) som lokalbefolkningen och de som flyttar till eller planerar att flytta hit värdesätter, och som också lyfts fram i kommunens strategi, program och marknadsföring – natur, lugn och ro, turism. Det här nämns dock också i lagarna, här är en kort sammanfattning av dem:
Miljöskyddslagen 1§ Lagens syfte, punkt 2.
”…trygga en sund, trivsam och naturekonomiskt hållbar och mångsidig miljö…”,
samt 5§ Definitioner, I denna lag avses med
punkt 2 ” förorening av miljön – utsläpp som antingen i sig eller tillsammans med andra utsläpp”:
”d) minskar den allmänna trivseln i miljön eller särskilda kulturvärden,
e) minskar miljöns lämplighet för allmän rekreation,
f) skadar eller medför olägenhet för egendom eller dess användning”
Markanvändnings- och bygglag §1
”Lagens allmänna syfte
Syftet med denna lag är att reglera områdesanvändningen och byggandet för att på det sättet skapa förutsättningar för en bra livsmiljö och främja en ekologiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt hållbar utveckling”
Lag angående vissa grannelagsförhållanden §17
”En fastighet, byggnad eller lägenhet får inte användas så att grannarna eller de som bor eller innehar fastigheter, byggnader eller lägenheter i närheten orsakas oskäligt besvär av ämnen som är skadliga för miljön, sot, smuts, damm, lukt, fukt, buller, skakning, strålning, ljus, värme eller annan motsvarande påverkan.
Vid bedömning av hur oskäligt besväret är skall de lokala förhållandena beaktas, hur vanligt besväret är i övrigt, hur kraftigt och varaktigt besväret är, den tidpunkt då besväret uppstod samt andra motsvarande omständigheter.”
och kommunens egna miljöskyddsföreskrifter §1 Mål
”1.1 Syftet med miljöskyddsföreskrifterna är att med beaktande av de lokala förhållandena i kommunen … bevara en hälsosam, trivsam, samt ekologiskt hållbar och mångsidig miljö”
Varför används inte dessa för att motivera begränsningar av tillståndsansökningar? Ofta hänvisas det till att det inte finns några sådana olägenheter på platsen. Nej, det finns det inte. Men stenbrottet kommer att leda till en mycket betydande ökning av den tunga trafiken på de litet använda vägarna på Kimitoön. Kustrutten på cykel, den nationella cykelvägen, använder samma vägar. Men skulle det i alla fall bli mer inkomster och social välfärd från turister genom boende, måltider, program etc. än från några få lass sten?
Ett stort hinder för planerna är den mycket störande inverkan den planerade verksamheten får på den särpräglade livsstilen i det sammansvetsade samhället Dalsbruk, om fritt strövande i den gamla bruksmiljön hindras av tanken på ett eventuellt möte med en 60+ tons lastbil med grus. Även om alla transporter skulle ske längs väg 183, som är en större väg och Dalsbruks kärna därmed skulle lämnas utanför lastbilsrutterna, skulle situationen vara mycket bättre, men för mig personligen är detta inte tillräckligt.
För min del vill jag vara med och bygga en Kimitoö med naturen, lugnet och tryggheten som ledstjärnor. Destia har olika ledstjärnor. Och det är bra. Jag har varit i kontakt med Destia vid flera tillfällen angående Galtarby stenbrott och trots olika synsätt har diskussionerna varit utmärkta – ömsesidigt respektfulla, sakliga och till och med avslappnade. Jag tror också att Destia menar allvar med sina mångfacetterade projekt för cirkulär ekonomi. När det gäller de sociala konsekvenserna skulle Destia behöva lite mer sparring och ligga i framkant när det gäller företagets ansvar. EU-lagstiftningen med sina direktiv om företagens sociala ansvar kommer dock att behandla dessa närmare i framtiden. Destia, ni har makten, styrkan och äran att inte alls öppna Galtarby stenbrott. I vilket fall som helst kommer projektet att ha en stor negativ inverkan på miljön, naturen, klimatet och det lokala sociala livet, medan den positiva inverkan på lokalsamhället däremot kommer att vara mycket begränsad.
En samtalspartner såg ett samband mellan siffran 183, som är nummret på den stora vägen till Dalsbruk och psalmen i den finska psalmboken som börjar med orden ”En dyr klenod”. Nummret är 199 i den svenska psalmboken. Låt oss ta hand om vår dyra klenod, det idylliska samhället Dalsbruk och de lugna små vägarna, samt den natur som omger dem, då kommer också människan att må bra.
Satu Zwerver / Översättning Gunilla Avellan